ElephantTaxiDriverJulietta

Måste bara berätta för er om DRAGSPELSKVINNAN!
Först trodde jag att det bara var på helgerna.. Men sen märkte jag att hennes falska toner skar som knivar genom min skalle varje vardag oxå mellan klockan 10 och 15 ungefär. Konstant. Knappt en minuts trudilutt som INTE är en melodi eller sång. Hon sitter under bron utanför mitt fönster så det enda som dämpar kvinnan är musik och ibland vill jag faktiskt ha TÖST! (kan du bara vara TÖST! "smala sussie"-hon med insydda räkor i kläderna för att ingen annan ska attraheras av henne. Min favorit.) Hon sitter där gamal, grå, fattig, deppig, tråkig, orrörlig, apatisk, sorlig! Jag vill bara trycka ner dragspelet i hennes lilla torra strupe och få tyst på eländet. Men det är ju fan synd om skrället! Det där är kanske hennes enda trygghet i livet. Hon kanske får ihop tillräckligt med slantar för en cheese burgare från donken i slutet av dagen och jag vill ju inte ta kål på na. Hon gör soundtracket till mitt liv här i brat kvarteret. Och det är inget trevligt sådant som man vill lyssna på om några år och bli nostalgisk. Tänk er själv att vakna var eviga sovmorgon till falska dragspelstoner! Jag måste gå ner och ge henne ett nytt tonhäfte med lite pippi långstrump eller nått jag hänger mig snart.

Igår var jag i Nynäs och gjorde två roliga saker. Ett: jag var på "Esteternas dag", kollade på deras grymma konst, pratade med gamla lärare som retades lite att man säkert lagt ner sina kreativa sidor efter skolan (som folk tydligen brukar göra..?) och jag fick känna mig lite stolt när jag "skröt" om allt mitt dansande. Lasse var pigg och i farten som förr vilket var härligt att se. Musik ettorna var i klass med treornas musiker om inte bättre.. Alla äldre var lite pissed på dom för att dom redan var så duktiga. En tjej i tvåan sjöng som en gud. Dansarna dansade inte så mycket och jag blev helt ärligt (förlåt) inte så impad. Dom var inte så tajta och de var lite tråkigt. (och dom har ju oxå bara en danslärare som är nära att kola (hahaha förlåt!) som bara kan balett och inte har nån koll på dom andra dansstilarna. Sen kan de ju inte vara så kul att dansa framför musikerna medans dom sjunger så dom hamnar lite i skymundan.) Iaf så var det mysigt och lite sorligt att vara "tillbaka". Jag och mina polers fick en tom känsla av att allt de där nu är bakom oss och aldrig mer kommer igen. Alla flummiga påhitt i skolan, vår klass som blev tajt precis i slutet av trean och alla skojigheter estetarna fick hitta på. Jag vill inte tillbaka men jag blev nostalgisk. Jag måste helt klart fortsätta med något estetiskt på en folkhögskola eller liknande. Så ljuvligt som min kära kusse brukar uttrycka det med grov ålänska.

<3<3<3

Mitt lilla baby frö Stoffelito var här i helgen!
Kanske var det för att vi båda fått grubbla och växa på olika håll eller kanske var det vårsolen men jag känner mig iaf sådär kär igen! De är inte de lättaste att ha ett långdistans förhållande ska jag säga er, men vi måste helt enkelt vara ämnade för varandra. Å de är som att en börda har släppt från mina axlar. De var som att jag hade glömt bort allt som är bra med oss och vårt förhållande. Som att jag bara såg de "jag ville se", bara klagade och tyckte allt var fel. Fan vi är ju ett grymt par! Tänker inte ge upp de i första taget. Har tvivlat mycket på senaste tiden om vi borde resa ihop eller inte. Men nu känns det helt perfekt.
Jag måste verkligen lära mig att släppa sånt som varit förr. Se framåt och vara positiv. Jag ska framförallt vara mer självdiciplinerad. Alltså det är ju the key till hela livet känns det som. Så länge man sätter upp mål och gränser och tvingar och puschar sig själv att klara dom så lyckas man ju. Därför ska jag verkligen sätta min självdiciplin för ett hårt test nu. Köra en vit månad. Och det känns pinsamt och tragiskt att jag tycker det ska bli svårt. Även om jag inte alltid dricker så mycket så blir det lätt en (ja faktiskt en haha) öl varje helg... Men det är svårt oxå när jag föreslagit fika och annat tusen gånger men folk vill bara springa på krogen. Och när jag jobbat en hel vecka och inte träffat kompisar för det hinner jag (eller dom) nästan aldrig så gör jag allt för att få leka med nån och ska dom ut på krogen så hakar jag på! Men det bästa är väl att lära sig att kunna gå ut utan att dricka nått. För även dom gångerna som jag dricker lite så känner jag mig lite segare dagen efter. Vill kunna köra bättre på danslektionerna. Så nu blire vitt white blanco. Mest för att testa mig själv. Sen kommer nog min kropp bli glad oxå! Och mitt sinne kommer hålla sig på en mer jämn och stabil nivå. We will se... :P Måste verkligen kunna tro på mig själv nu att jag faktsikt kan uppnå mina mål. Jag tvivlar hela tiden men jag måste vara stark. Jag har aldrig haft någon vidare självdiciplin alls och det är något jag vill ha. Kunna sätta stop för mig själv. Jiha :)
Helgen var iaf mysig. Vi tog en promenix till djurgården i solen, åt glass med karamellströssel, tog en bira i solen vid medborgar platsen med Nille och spelade kort (den där biran i solen nu när våren äntligen kommer blir svår att motstå. Men hallå man kan alltid hitta ursäkter vilken tid på året som helst...). Gick på Tapas och mamas där peronalen var vidrig. Dom ville inte torka vårt bord med anledning "jag är inte sån som torkar bord", tog hundra år innan vi fick beställa, när vi fick maten fick den inte plats på bordet så vi satt med flera talrikar i händerna och jag skrattade till o sa att jaha hur ska vi fixa dehär och kollade på servitrisen som redan var borta.. Så vi fick ha glasen i fönstret och under bordet... hahaha herre gud! Men jag ville verkligen inte att dom otrevliga surpupporna skulle få förstöra vår kväll (firade vår 2 års dag hihi, några dagar försent däremot) så jag var positiv ändå! ha! Maten var ju god som alltid, det var härlig spansk musik, mysig stämning och en finaste Ståff. Så vi bara skrattade åt alltihop. I lördags var det Marias och Andreas inflyttnings ferre som var proppad med folk. Det var riktigt trevligt! Kl 5 på morgonen lagade jag o Sandra köttbullar och rostbröd i stekpannan, Elisa låg och gastade i sängen om skumma saker men blev iggad, Stoffe försökte så Balu att lägga sig i sängen men han satt helt spikrak i lotus ställning typ och sa "it´s to dangerous" och vägrade flytta på sig. Mina små vänner är så härliga.
Jag är ledig hela veckan! Ring mig för i fittan som Sandra brukar uttrycka det!
Tjing tjong.

Var och hälsade på ett dagis i Ropsten nyss, ca 15 minuter bort om man räknar från dörr till dörr. Ska få börja jobba där i slutet av april och minst 2 månader framåt! Känns skönt och få ett länge vikariat igen och få jobba på sommaren då man nästan bara är ute på dagis. De är ju feta lyxen! Hellre de än monotomt stå o sälja cigg o smågodis på sleven i värmen. Får hoppas det blir varmt snart också.. Det är i en gamal fin kåk. Kändes lite som att var hemma i någon tants lägenhet. Sådär tyst och fridfullt. Okej ungarna var ute just då, men själva stämningen i väggarna i huset eller hur man ska förklara. Dom har egen kock så det lucktade gott av hemlagat och fröken som viade mig runt var jätte mysig. Kände på en gång att det här är ett dagis där personalen verkligen trivs och älskar sitt jobb. Inte tjurpuppor som helst bara vill sitta i personalrummet, stinka kaffe och snacka skit. Har hoppat runt på så många ställen nu så jag har sett endel. Det här känns super.

Har två film tips. "Dark blue almost black" - spansk rulle. Underbar humor och härlig känsla. Ganska simpel och skön att slappa till. Känns bättre ju mer jag tänker på den på något sätt. Känslan sitter kvar sen igår. Längtar VERKLIGEN utomlands nu!
"Guds stad" - klassikern som dom flesta säkert har sett eller lovat sig själva att se men att det inte blivit av än. Trodde den skulle vara hämsk, drömma mardrömmar film, men den var häftig. As snygg bild, medryckande och cool. Dom panga så mycket att man till slut inte berördes. En hämsk scen ur filmen jag såg i skolan förut och nästan började gråta var inte alls så hämsk nu i sitt samanhang. Man blev lixom avtrubbad. Vet inte om det var negativt. Jag kanske inte kunde ta in filmen ordentligt igår när jag redan var trött efter första film titten. Men budskapet gick fram till mig och jag rekomenderar den helt klart.

Läser en bok som ALLA måste läsa någon gång i sitt liv. "Lyckad nedfrysning". Skriver om den nästa gång, måste bara leta några bra citat! Snart ska jag ladda upp bilder oxå från senaste tiden.
Tjing tjong!

ps. hahahahaha föresten måste skriva ner helgens skönaste brat uttryck, som personen med liiidingö stämma sa helt seriöst "fan vad cash du ser ut idag ******!" - pekade på personens kläder och såg nöjd ut. hahahaha kanske internt mellan mig o Maria, vår humor klaffar alltid, men har aldrig hört att nån snobbig typ sagt så, så jäla skönt! haha

Idag kan jag inte bestämma mig för vad jag ska göra.
Jag skulle behöva shoppa, gå på Adenas (<3) danskurs, köpa en målarduk o komma igång med en tavla.
Men jag känner mig slö och på krypa ihop mys humör. Jag vill nog helst bara hyra en film och köpa wazabi nötter. Dom där gröna starka heter väl typ så? Jag borde lära mig o stava någong gång...
I fredags fyllde sista plutten i gänget 18. Det firade vi på Den skrattande ankan.. Jag bönade och bad att vi inte skulle gå till de där sunk haket och lovade på hedersord att jag vet andra ställen med billig öl utan inträde. Men folk vägrade lyssna och sen drog alla hem utom Elisa och jag inom typ 2 timmar. Men vi hade skojigt med ett roligt killgäng. Glajjan var konst intresserad så vi hade roliga diskussioner. Missade sista tunnelbanan och fick sällskap av Fiso och "joel wannabe" en bit. Jag var på garvhumör och när en 30 plussare frågade om en cigg ville jag att vi alla skulle ta varandras händer och sjunga "heal the wooorld" självklart var alla på och jag har inte garvat så mycket på länge. En annan är ju lättroad. Fick gå själv i 40 minuter hem, i typ lika kall kyla. Träffade en fransk snubbe på vägen som bott i sverige i 3 år. Vi pratade om hur kallt och tråkigt jag tycker de är här och han sa att så många svenskar bara är wannabes. Jag förstår vad han menar. Det känns mer som att vi försöker leva upp till något än att bara vara de vi är. Jag är fan hellre en ultra patriot fransk eller en förbannad rysse då! Haha fina fördomar. Okej jag är så trött på sverige just nu somsagt. Snart kommer jag austalien..
Igår träffade jag en gamla vän såkallade "snobben". Han var med sina fiiiina kompisar och jag satt o garva för mig själv hur mycke olika sorters kompisar jag har. Undrade lite vad jag gjorde där med dom. Snobben är ju skön, vi tycker inte lika om nått har helt olika värderingar, åsikter, framtidsplaner ja allt. Men på nått sätt så trivs vi så himla bra ihop o bara garvar. Humorn klaffar percis. De är kul att de kan vara sådär. Plötsligt samlades hela gamla gänget från the good old days (när vi gick i 9an). De är skojiga grabbar utan armani! Så jag trivdes bättre då. Dansade som en galning på ett fjortis ställe och drack en as äcklig alkoholfri drink. Några skulle klaga på mig att jag drack alkoholfritt och kallade mig för tråkig och "men kom igeeeeen nu!" Jag var den som dansade mest, pratade mest och var piggast då klockan började bli över 12 och alla hade sunkig blick, svettig panna, osexigt kroppspråk och helst bara ville hitta någon att pöka. Då drog jag hem när dansgolvet började likna ett swingers party.

Hur får man tillbaka livlusten på riktigt? Då man känner att de man gör verkligen spelar någon roll? Man känner sig hemma och att man har hela livet framför sig? Jag måste ju ha de som man kallar för 20årskris.. Alltså på riktigt! Men inget ont som inte för något gott med sig. Det är skönt att växa upp trots allt.

Call me! Jag vill ut och fika på kvällarna.
Se ya!

Min hjärna är snurrig.
Jag tänker på allt. Analyserar mig själv och min omgivning hela tiden. Försöker "välja sida". Bestämma mig för vad jag tycker är rätt och vad som är fel.
Oroar mig för allt och inget. Kan inte acceptera att världen är orättvis. Vill att allt ska gå rättvist till. In i minsta detalj. Blablablä. Alltså egentligen vet jag inte vad jag snurrar in mig i. Får ingen klarhet i något. Men det känns ganska spännande, jag mår bättre nu. Senaste veckorna har det inte vart så mycket berg-och-dalbana, mitt humör har legat åt det välmående hållet hela tiden. Det är fascinerande hur livet tar svängar och man vet aldrig vad nästa stund har att erbjuda. De där med att uppskatta nuet. Äh jag vet inte. Det är så mycket "regler" för hur man ska gå tillväga för att hitta nirvana. Jag behöver nog bara softa ett tag.
Jag vill se på världen med positiva ögon. Men för den delen inte få ångest över att jag "lever fel" bara för att jag tänker på hur ful 90-tals urtvättad dunjacka tjejen på tunnelbanan har. Ibland är det löjligt hur hård jag är mot mig själv.
Jag vill vara modig. En tanke som flyger genom mitt huvud minst 5 gånger om dagen är följande: Vi lever på denna jord. Vi vet inte vad det är och om det finns en egentlig mening med allt. Alltså kan vi bara göra vår verklighet till något meningsfullt. Vi kan vara den vi vill vara (till viss del), vi kan komma dit vi vill. Eller iaf har just jag haft turen att födas utan något fysiskt handikapp, med en härlig familj, vänner, ett bra land och ett helt okej självförtroende. Jag vill alltså vara modig. Inte tänka "hemma dansar jag jätte bra och uttrycksfullt och vågar ta i innifrån, men i danssalen "pallar" jag lixom inte. Äh jag vet ändå att jag kan dansa, de som spelar roll". Hallå vilket tråkigt sätt att se på saken. Jag ljuger och ursäktar lixom för mig själv. Bara jag som förlorar på att inte känna att jag får ut det jag vill av mina lektioner (sen är det från lektion till lektion). Jag vill vara modig och våga. Men det är läskigt! Å andra sidan ska jag heller inte ha får höga krav på mig själv vad gäller "när jag är bra på och dansa och inte". Jag gör ofta mitt bästa och då kan jag inte göra mer.
Nu skriver jag flummigt och mina tankar förgrenar sig ut dit jag inte planerat att skriva om egentligen. Så någon röd tråd i mina texter kan ni inte hitta och inte i min hjärna heller skulle jag tro.
Jag vill känna att jag tillhör något oxå. Vara del av något som känns helt rätt. Har ju min passion för dans om någon missat.. Där i danssalarna känner jag mig fri och tillfredställd för det mesta. Men har inte lyckats hitta några dansvänner förutom min kusse på lördagarna. Är delvis blyg och lite skraj på nått sätt och dirket efter lektionerna vill eller måste jag åka hem eller någon annanstans och har aldrig riktigt tid att prata. Det där sista är nog mer bara en ursäkt. Det finns lixom gängen som är tajta redan, går på samma klasser och de. Det går inte att komma in i dom gängen lixom. Dans är en livsstil, och för mig får man väl kalla det för hobbie då för jag har inte lust att ägna all min tid åt de där även om de är underbart. Alltså känner jag mig ändå inte som en "av dem". Tråkigt och onödigt att tänka jag vet. Men jag vill iaf känna att jag tillhör något nu. Något tajt kompisgäng, något brinnande intresse, någon ny klass, något arbetarkompis gäng... något. Det är skönt att bo ensam har jag kommit fram till nu. Det är skönt att vara mycket själv och få saker gjorda och sen ha tid med vänner med. Men det är något jag letar efter. Känna att jag är delaktig i något viktigt. För alla dom stunderna då jag känner att jag är det så mår jag bäst. Som i lördags då jag Hanna och Lina tog en fika, satt o prata om en massa djupt, ytligt, intressant, skit och sånt då kändes det så. Nästan iaf. Jag vet inte riktigt vad jag söker. Därför omöjligt att skriva. Men ju mer jag funderar och klurar och ja.. bara lever så får jag väl mina svar tids nog.
Det känns som att hela samhället bara är uppbyggt av hur andra ser på saken. Man glömmer sig själv. Jag känner prestations ångest. Som tex bildis och bloggen ska ju vara något för min egen skull. Det är det haha jag lovar. Jag får ut mycke av att skriva och det är en tillfredställelse. Men jag är så medveten om att andra läser. "Nu ska dom få se hur jag har det" tänker jag och på något sätt så vill jag att det ska låta bra lixom. Samma sak med bildis ibland. "Nu ska ni få se mitt intressanta liv". Men är det fel att tänka så då? Jag är ju ingen ond människa förde. Och dedär med självgod och jantelag och såntdär "svenskt" (haha ja dedär med "svenskt"... den största svennen är den som hela tiden ska tycka att allt och alla är så "tyyypiskt svenskt". ja jag driver lite med mig själv.) Alltså nu får jag bara lägga ner. För min egen skull så jag har lite tid o leva oxå och inte bara tänka på HUR jag ska gå tillväga för att leva.
Just nu njuter jag av att jag mår helt ok. Livet trippar på allt och inget känns meningslöst och meningsfullt. Snurrig i bollen. När vårsolen skiner känns det härligt. Livet är konstigt och jag ser framemot mycket. Jag har kommit till många insikter och känner att jag mer och mer ser världen på ett sätt som jag faktiskt vill se den. Jag märker saker. Jag märker människor. Jag ser kvaliteer. Jag ser andra synsätt. Jag inser att jag inte är störst bäst och vackrast. (inte för att jag någonsin kännt så. säkert en härlig känsla!)
Shit livet är så komplicerat och så enkelt. Tänk hur lite man vet och hur lite man visste för bara ett år sen. Fjortistiden var ju såå soft. Man visste typ inget och hade kul. Inte för att jag någonsin skulle vilja ha den tillbaka nu men minnena är härliga.. och många pinsamma och jobbiga.

Dom där "smart-äsen" måste vara dom som tänker mycket och har förmågan och sortera sina tankar och komma fram till något. Jag fattar bara inte hur man gör. Jag vet inte vem jag är eller vill vara eller vad jag tycker och inte tycker. Aaaa shit asså basså. Men de är kul.

I morgon är de fredag (jiha!) och på mitt nuvarande dagis går en kille som ser ut och pratar PRECIS som han Bengt i Nils Karlsson Pyssling. Ungar är coola. När jag läser i läsvilan brukar en pilla i mitt hår och de är ju så skönt så jag börjar sluddra på orden och tillslut låter som en kåt gubbe. Hahaha. Vill dra till ett nyfunnet ställe i gamla stan i helgen som heter typ Reimer. Där fanns det ballt folk från 18 till typ 60 barre. Ganska litet, snygg inrett, drinkar som tar minst 10 minuter att göra vad man en ska ha (inget skämt) och människorna är estetiska och konstnärligt djupa PÅ RIKTIGT! Inte sådär som är mode o vara nu. Ja vem är jag o dömma egentligen. Men dom känns lixom mer helylle och äkta. Ingen fasad och "jag vet att alla kollar på mig". Vilka problem jag har som bryr mig så mycke haha, men trivdes där och de är min poäng. De är lite läskigt hur mycke folk super nuförtiden... Okej seriöst får ta de i nästa inlägg detta är ju bara en sörja av en dag i mitt huvud.. typ!