ElephantTaxiDriverJulietta

Min hjärna är snurrig.
Jag tänker på allt. Analyserar mig själv och min omgivning hela tiden. Försöker "välja sida". Bestämma mig för vad jag tycker är rätt och vad som är fel.
Oroar mig för allt och inget. Kan inte acceptera att världen är orättvis. Vill att allt ska gå rättvist till. In i minsta detalj. Blablablä. Alltså egentligen vet jag inte vad jag snurrar in mig i. Får ingen klarhet i något. Men det känns ganska spännande, jag mår bättre nu. Senaste veckorna har det inte vart så mycket berg-och-dalbana, mitt humör har legat åt det välmående hållet hela tiden. Det är fascinerande hur livet tar svängar och man vet aldrig vad nästa stund har att erbjuda. De där med att uppskatta nuet. Äh jag vet inte. Det är så mycket "regler" för hur man ska gå tillväga för att hitta nirvana. Jag behöver nog bara softa ett tag.
Jag vill se på världen med positiva ögon. Men för den delen inte få ångest över att jag "lever fel" bara för att jag tänker på hur ful 90-tals urtvättad dunjacka tjejen på tunnelbanan har. Ibland är det löjligt hur hård jag är mot mig själv.
Jag vill vara modig. En tanke som flyger genom mitt huvud minst 5 gånger om dagen är följande: Vi lever på denna jord. Vi vet inte vad det är och om det finns en egentlig mening med allt. Alltså kan vi bara göra vår verklighet till något meningsfullt. Vi kan vara den vi vill vara (till viss del), vi kan komma dit vi vill. Eller iaf har just jag haft turen att födas utan något fysiskt handikapp, med en härlig familj, vänner, ett bra land och ett helt okej självförtroende. Jag vill alltså vara modig. Inte tänka "hemma dansar jag jätte bra och uttrycksfullt och vågar ta i innifrån, men i danssalen "pallar" jag lixom inte. Äh jag vet ändå att jag kan dansa, de som spelar roll". Hallå vilket tråkigt sätt att se på saken. Jag ljuger och ursäktar lixom för mig själv. Bara jag som förlorar på att inte känna att jag får ut det jag vill av mina lektioner (sen är det från lektion till lektion). Jag vill vara modig och våga. Men det är läskigt! Å andra sidan ska jag heller inte ha får höga krav på mig själv vad gäller "när jag är bra på och dansa och inte". Jag gör ofta mitt bästa och då kan jag inte göra mer.
Nu skriver jag flummigt och mina tankar förgrenar sig ut dit jag inte planerat att skriva om egentligen. Så någon röd tråd i mina texter kan ni inte hitta och inte i min hjärna heller skulle jag tro.
Jag vill känna att jag tillhör något oxå. Vara del av något som känns helt rätt. Har ju min passion för dans om någon missat.. Där i danssalarna känner jag mig fri och tillfredställd för det mesta. Men har inte lyckats hitta några dansvänner förutom min kusse på lördagarna. Är delvis blyg och lite skraj på nått sätt och dirket efter lektionerna vill eller måste jag åka hem eller någon annanstans och har aldrig riktigt tid att prata. Det där sista är nog mer bara en ursäkt. Det finns lixom gängen som är tajta redan, går på samma klasser och de. Det går inte att komma in i dom gängen lixom. Dans är en livsstil, och för mig får man väl kalla det för hobbie då för jag har inte lust att ägna all min tid åt de där även om de är underbart. Alltså känner jag mig ändå inte som en "av dem". Tråkigt och onödigt att tänka jag vet. Men jag vill iaf känna att jag tillhör något nu. Något tajt kompisgäng, något brinnande intresse, någon ny klass, något arbetarkompis gäng... något. Det är skönt att bo ensam har jag kommit fram till nu. Det är skönt att vara mycket själv och få saker gjorda och sen ha tid med vänner med. Men det är något jag letar efter. Känna att jag är delaktig i något viktigt. För alla dom stunderna då jag känner att jag är det så mår jag bäst. Som i lördags då jag Hanna och Lina tog en fika, satt o prata om en massa djupt, ytligt, intressant, skit och sånt då kändes det så. Nästan iaf. Jag vet inte riktigt vad jag söker. Därför omöjligt att skriva. Men ju mer jag funderar och klurar och ja.. bara lever så får jag väl mina svar tids nog.
Det känns som att hela samhället bara är uppbyggt av hur andra ser på saken. Man glömmer sig själv. Jag känner prestations ångest. Som tex bildis och bloggen ska ju vara något för min egen skull. Det är det haha jag lovar. Jag får ut mycke av att skriva och det är en tillfredställelse. Men jag är så medveten om att andra läser. "Nu ska dom få se hur jag har det" tänker jag och på något sätt så vill jag att det ska låta bra lixom. Samma sak med bildis ibland. "Nu ska ni få se mitt intressanta liv". Men är det fel att tänka så då? Jag är ju ingen ond människa förde. Och dedär med självgod och jantelag och såntdär "svenskt" (haha ja dedär med "svenskt"... den största svennen är den som hela tiden ska tycka att allt och alla är så "tyyypiskt svenskt". ja jag driver lite med mig själv.) Alltså nu får jag bara lägga ner. För min egen skull så jag har lite tid o leva oxå och inte bara tänka på HUR jag ska gå tillväga för att leva.
Just nu njuter jag av att jag mår helt ok. Livet trippar på allt och inget känns meningslöst och meningsfullt. Snurrig i bollen. När vårsolen skiner känns det härligt. Livet är konstigt och jag ser framemot mycket. Jag har kommit till många insikter och känner att jag mer och mer ser världen på ett sätt som jag faktiskt vill se den. Jag märker saker. Jag märker människor. Jag ser kvaliteer. Jag ser andra synsätt. Jag inser att jag inte är störst bäst och vackrast. (inte för att jag någonsin kännt så. säkert en härlig känsla!)
Shit livet är så komplicerat och så enkelt. Tänk hur lite man vet och hur lite man visste för bara ett år sen. Fjortistiden var ju såå soft. Man visste typ inget och hade kul. Inte för att jag någonsin skulle vilja ha den tillbaka nu men minnena är härliga.. och många pinsamma och jobbiga.

Dom där "smart-äsen" måste vara dom som tänker mycket och har förmågan och sortera sina tankar och komma fram till något. Jag fattar bara inte hur man gör. Jag vet inte vem jag är eller vill vara eller vad jag tycker och inte tycker. Aaaa shit asså basså. Men de är kul.

I morgon är de fredag (jiha!) och på mitt nuvarande dagis går en kille som ser ut och pratar PRECIS som han Bengt i Nils Karlsson Pyssling. Ungar är coola. När jag läser i läsvilan brukar en pilla i mitt hår och de är ju så skönt så jag börjar sluddra på orden och tillslut låter som en kåt gubbe. Hahaha. Vill dra till ett nyfunnet ställe i gamla stan i helgen som heter typ Reimer. Där fanns det ballt folk från 18 till typ 60 barre. Ganska litet, snygg inrett, drinkar som tar minst 10 minuter att göra vad man en ska ha (inget skämt) och människorna är estetiska och konstnärligt djupa PÅ RIKTIGT! Inte sådär som är mode o vara nu. Ja vem är jag o dömma egentligen. Men dom känns lixom mer helylle och äkta. Ingen fasad och "jag vet att alla kollar på mig". Vilka problem jag har som bryr mig så mycke haha, men trivdes där och de är min poäng. De är lite läskigt hur mycke folk super nuförtiden... Okej seriöst får ta de i nästa inlägg detta är ju bara en sörja av en dag i mitt huvud.. typ!