Art chicks.
Målar junta.
Linas födelsedags presnt från mig o Hanna! Vi kan inte säga vem som
gjort vad, verkligen bara en mix av våra talanger. Vi målade hej vilt.
Gomörrn.
Komentera lite nu folk, de är för sällan!
Me casa es su casa.
Soffan som couchsurfers ska surfa om några veckor... Hihi!
I ramen som står på bordet är ena sidan en bild på mig o andra Hanna,
Så man vänder fram sin sida när man har diskat haha :)
Där ser man var min säng står o trycker.
Parkour <3
Denna subkultur har fascinerat mig så himla länge. Och så tänker jag att de där kan ju jag aldrig göra. Men de är fel inställning. Så nu ska jag börja med att lära mig att stå på händer och att volta. Så får vi se vart de tar mig här i livet. Haha.
Shake what ya motha gave ya!
Solen gör mig lycklig. Jag går till o från jobbet 20 min varje dag nu o de gör mig mycke piggare oxå. Och så dansen såklart.. Den underbara dancehallen hur skulle jag kunna leva utan den? Endorfinerna knarkar sönder min hjärna jag går på högvarv o plötsligt är alla på tunnelbanan färglada och snygga. Hade så jäla kul där idag! Ska definetift dra ut o springa nån gång i veckan med. Sömn o träning is the shit. Då blir man klartänkt. (inte för att jag har typ en aning vad jag ska plugga fortf men kan iaf tänka på de nu haha) Att bara förlora sig själv i galna moves o ge allt gör så mycke. Gillar att dom andra i gruppen vågar flippa med.
Tog en fika med Pato Loco på Blå Lagunen ikväll, vi satt o lekte med hans magnet kulor som man kunde bygga roliga mönster med och pratade om olika alternativ att leva. På fredag är de en spelning på Strand som jag kanske går på. Så om nån vill med hakisch!
Peace.
Tog en fika med Pato Loco på Blå Lagunen ikväll, vi satt o lekte med hans magnet kulor som man kunde bygga roliga mönster med och pratade om olika alternativ att leva. På fredag är de en spelning på Strand som jag kanske går på. Så om nån vill med hakisch!
Peace.
Dansar mig genom nätterna.
Dagarna o humöret går ju upponer såklart. Men de är ganska stabilt o som sagt, jag mår inte dåligt! Jag är bara förvirrad ibland vart livet ska ta mig. Tyckte bara de var skönt att få skriva av mig, tankar som jag har frånotill o inte försöka formulera de på ett fint sätt utan bara skriva rätt från huvudet, just då. Och dessutom så känner nog alla i min ålder igen sig i mitt inlägg..
O redan nästa dag var det som om min bön var hörd o jag kände mig uppskattad o meningsfull. När jag kom till jobbet sa vår sköna kock att jag kom med solskenet. Han är runt 70 har en 30 år yngre fru, tränar varje dag, är så välbehållen och har as härlig humor o är alltid på bra humör.
Var på Liljevalsch vårsalong med Helene i torsdags. Vi hamnade i trans. Bla en 4 minuter lång film där folk nakna sticker upp huvudet från olika fyrkantiga hål i isen och sjunger en ton för att sen dyka ner igen och sen kunde en ny person dyka upp från samma hål... Hur fan överlevde dom? De var inte trick filmat. Ute var det oxå svinkallt o jag körde vårjackan för att de hade vart soligt på morgonen vilket jag ångrade rejält. Gick o käka på donken första gången nyktra sen Gud vet när o konstaterade att de var ganska smaklöst utan sprit i kroppen. På vägen till museet träffade vi en aussie som precis anlänt till sverige typ en halvtimme tidigare och följde honom till hans hostel på djurgårn. Han måste ha fått ett jätte bra intryck av svenskar för vi babblade på o var överdrivet glada över att han var just aussie.
Igår tog Mygg med mig till Operans flotta salonger för en kärleksdrama balett. Den var fin men inte så medryckande och känslofylld som man hoppades på med tankte på manus. Sen kan jag ha blivit lite väl påverkad av min arbetsskadade kusin som berättade all smaskig inside info om dansarna och om den isolerade lite bisarra världen i labyrint huset där alla är otrogna med alla och diverse. Och om 50åriga kvinnan som tittar på varje föreställning varje kväll år ut och år in och tillslut fick ett jobb på operan för att det var hennes enda hem. Tragiskt. Vi såg henne. Daniel som vi var ute med en gång förut dansade och de var första gången jag såg nån som jag "känner" i baletten. Det vart så annorlunda när jag kände igen hans kroppspråk och det blev inte bara abstrakt konst. Hade inte läst manus innan heller. Så de jag ville komma fram till var att pga allt snack runtomkring så tittade jag inte på baletten så som jag gjort förut alltså fick jag inte samma känsla. Fast den var mer b än vad jag sett förut oxå. Han Daniel kallade den skolföreställning, haha. I pauserna gick vi "backstage" o satt o rökte i rökrummet där dom grasiösa dansarna satt med tjockt lager smink och sträkta fötter. Kändes häftigt. Gick till baren efter föreställningen och gick ut på en pub i gamla stan med en del av Myggs flummgäng. Jag kände mig inte helt hemma men det var intressant med all inside info.
Igår målade jag o Hanna klart pinupp/idolbilden på Lina som hon fick i födelsedags present på kvällen på "den skrattande ankan" där vi hade middag ca 14 pers. Hon blev jätte glad över presenten o vi var stolta. Jag älskar när jag unnar mig att äta ute. Det var så gott. Trotts skosule varning på biffen. Nästan hela gänget begav oss till Marie L när det knappt var nått folk där. Vi pratade tvspel och livet. Tog konstiga fast väldigt snygga bilder på toan och dansade till elektron. Emma Tim o deras kompis kom sen. Jag var seg men tillfreds.
Det är så skönt med mycket på schemat. Just nu har jag fullt men absolut inte stressigt. Jag ska börja kolla upp skolor och söka. Livet kommer ta mig nånstans. Jag är omringad av fina människor och det finns sånna som förstår mig ganska bra. Så visst är det jobbigt imellanåt men jag får gärna utbrott ibland så man får ut lite. Är så positiv oftast så det behövs. Som italienarna. Passion. Är man glad så våga as garva är man arg så våga skrika lite. Så vill jag ha de så vill jag leva med mycke känsla. Pronto!
O redan nästa dag var det som om min bön var hörd o jag kände mig uppskattad o meningsfull. När jag kom till jobbet sa vår sköna kock att jag kom med solskenet. Han är runt 70 har en 30 år yngre fru, tränar varje dag, är så välbehållen och har as härlig humor o är alltid på bra humör.
Var på Liljevalsch vårsalong med Helene i torsdags. Vi hamnade i trans. Bla en 4 minuter lång film där folk nakna sticker upp huvudet från olika fyrkantiga hål i isen och sjunger en ton för att sen dyka ner igen och sen kunde en ny person dyka upp från samma hål... Hur fan överlevde dom? De var inte trick filmat. Ute var det oxå svinkallt o jag körde vårjackan för att de hade vart soligt på morgonen vilket jag ångrade rejält. Gick o käka på donken första gången nyktra sen Gud vet när o konstaterade att de var ganska smaklöst utan sprit i kroppen. På vägen till museet träffade vi en aussie som precis anlänt till sverige typ en halvtimme tidigare och följde honom till hans hostel på djurgårn. Han måste ha fått ett jätte bra intryck av svenskar för vi babblade på o var överdrivet glada över att han var just aussie.
Igår tog Mygg med mig till Operans flotta salonger för en kärleksdrama balett. Den var fin men inte så medryckande och känslofylld som man hoppades på med tankte på manus. Sen kan jag ha blivit lite väl påverkad av min arbetsskadade kusin som berättade all smaskig inside info om dansarna och om den isolerade lite bisarra världen i labyrint huset där alla är otrogna med alla och diverse. Och om 50åriga kvinnan som tittar på varje föreställning varje kväll år ut och år in och tillslut fick ett jobb på operan för att det var hennes enda hem. Tragiskt. Vi såg henne. Daniel som vi var ute med en gång förut dansade och de var första gången jag såg nån som jag "känner" i baletten. Det vart så annorlunda när jag kände igen hans kroppspråk och det blev inte bara abstrakt konst. Hade inte läst manus innan heller. Så de jag ville komma fram till var att pga allt snack runtomkring så tittade jag inte på baletten så som jag gjort förut alltså fick jag inte samma känsla. Fast den var mer b än vad jag sett förut oxå. Han Daniel kallade den skolföreställning, haha. I pauserna gick vi "backstage" o satt o rökte i rökrummet där dom grasiösa dansarna satt med tjockt lager smink och sträkta fötter. Kändes häftigt. Gick till baren efter föreställningen och gick ut på en pub i gamla stan med en del av Myggs flummgäng. Jag kände mig inte helt hemma men det var intressant med all inside info.
Igår målade jag o Hanna klart pinupp/idolbilden på Lina som hon fick i födelsedags present på kvällen på "den skrattande ankan" där vi hade middag ca 14 pers. Hon blev jätte glad över presenten o vi var stolta. Jag älskar när jag unnar mig att äta ute. Det var så gott. Trotts skosule varning på biffen. Nästan hela gänget begav oss till Marie L när det knappt var nått folk där. Vi pratade tvspel och livet. Tog konstiga fast väldigt snygga bilder på toan och dansade till elektron. Emma Tim o deras kompis kom sen. Jag var seg men tillfreds.
Det är så skönt med mycket på schemat. Just nu har jag fullt men absolut inte stressigt. Jag ska börja kolla upp skolor och söka. Livet kommer ta mig nånstans. Jag är omringad av fina människor och det finns sånna som förstår mig ganska bra. Så visst är det jobbigt imellanåt men jag får gärna utbrott ibland så man får ut lite. Är så positiv oftast så det behövs. Som italienarna. Passion. Är man glad så våga as garva är man arg så våga skrika lite. Så vill jag ha de så vill jag leva med mycke känsla. Pronto!
Hjälp. Eller nått.
Hur får man kontroll över sina tankar? Hur sätter man upp mål? Måste man inte veta först då vad man vill ha som mål...? Vart är jag påväg i livet? Och ännu mer viktigt.. Vem är jag?
Vad är mitt livsmotto? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag bli?
Vem finns här för mig? Vad tycker folk om mig? Vad tycker jag om folk?
Oro över det som var, är och framtiden. Lite robot liv. Jag gör ju igentligen inte de som jag helst av allt vill just nu. Bara vara positiv hjälper de? Livet är så kort jag är i min bästa ålder.. Eller iaf kommer jag aldrig vara såhär ung igen. Det är som om jag börjat ta avstånd från allt. Eller från migsjälv kanske. Var inte jag fylld av energi? Har jag blivit tråkig? Var är min kreativitet? Jag tror att jag ser gamal och tråkig ut.
Jag kan inte bli yngre igen och "hitta min grej" o ägna mitt liv åt de. Jag vill inte leva ett vanligt liv jag vill skapa något helt incredible.
Är det bortskämt att tänka att man kan ju vara någon annanstans men jag är här. För det finns ju dom som har det värre right...?
Har jag inte varit förvirrad länge nog?
Allt är grått och alla är gråa och jag är tom. Men jag vet att det bara är upp till mig så var ska man börja?
Jag har inte gråtit sen Juni 2009. Bara nån tår till någon film och då har jag klämt ut den och hoppats på en flod. En gång hulkade jag till men då blev jag för glad över att jag nästan lyckades gråta så det gick inte. Jag har inte haft starka känslor för någon sen septermber.
Det är orättvist att jag så ofta måste känna mig ensam. Jag kanske inte har så mycket att komma med ändå. Men förut var jag helt säker på att jag hade de. Sen när jag var blyg och tog avstånd pga rädsla för många gånger så miste jag lixom något. Men jag vill tro att man blir smartare, mognare mer sig själv med tiden för man kan väl inte utvecklas baklänges?
Man får inte skylla på sin barndom och man får inte vara arg på sin familj. Men jag tror för mycket på att man får så mycket av dom vare sig man vill eller inte. Men jag vill ju bara vara jag. Vad de nu är.
Nu skriver jag allt o vet knappt vilka som läser den här bloggen men jag måste berätta för att kunna ta mig vidare. Jag är inte deppig jag bara undrar när jag ska känna en stark känsla igen och känna mig levande på riktigt.
Jag tittar inte folk i ögonen längre.
Vad är mitt livsmotto? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag bli?
Vem finns här för mig? Vad tycker folk om mig? Vad tycker jag om folk?
Oro över det som var, är och framtiden. Lite robot liv. Jag gör ju igentligen inte de som jag helst av allt vill just nu. Bara vara positiv hjälper de? Livet är så kort jag är i min bästa ålder.. Eller iaf kommer jag aldrig vara såhär ung igen. Det är som om jag börjat ta avstånd från allt. Eller från migsjälv kanske. Var inte jag fylld av energi? Har jag blivit tråkig? Var är min kreativitet? Jag tror att jag ser gamal och tråkig ut.
Jag kan inte bli yngre igen och "hitta min grej" o ägna mitt liv åt de. Jag vill inte leva ett vanligt liv jag vill skapa något helt incredible.
Är det bortskämt att tänka att man kan ju vara någon annanstans men jag är här. För det finns ju dom som har det värre right...?
Har jag inte varit förvirrad länge nog?
Allt är grått och alla är gråa och jag är tom. Men jag vet att det bara är upp till mig så var ska man börja?
Jag har inte gråtit sen Juni 2009. Bara nån tår till någon film och då har jag klämt ut den och hoppats på en flod. En gång hulkade jag till men då blev jag för glad över att jag nästan lyckades gråta så det gick inte. Jag har inte haft starka känslor för någon sen septermber.
Det är orättvist att jag så ofta måste känna mig ensam. Jag kanske inte har så mycket att komma med ändå. Men förut var jag helt säker på att jag hade de. Sen när jag var blyg och tog avstånd pga rädsla för många gånger så miste jag lixom något. Men jag vill tro att man blir smartare, mognare mer sig själv med tiden för man kan väl inte utvecklas baklänges?
Man får inte skylla på sin barndom och man får inte vara arg på sin familj. Men jag tror för mycket på att man får så mycket av dom vare sig man vill eller inte. Men jag vill ju bara vara jag. Vad de nu är.
Nu skriver jag allt o vet knappt vilka som läser den här bloggen men jag måste berätta för att kunna ta mig vidare. Jag är inte deppig jag bara undrar när jag ska känna en stark känsla igen och känna mig levande på riktigt.
Jag tittar inte folk i ögonen längre.
