Hjälp. Eller nått.
Vad är mitt livsmotto? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag bli?
Vem finns här för mig? Vad tycker folk om mig? Vad tycker jag om folk?
Oro över det som var, är och framtiden. Lite robot liv. Jag gör ju igentligen inte de som jag helst av allt vill just nu. Bara vara positiv hjälper de? Livet är så kort jag är i min bästa ålder.. Eller iaf kommer jag aldrig vara såhär ung igen. Det är som om jag börjat ta avstånd från allt. Eller från migsjälv kanske. Var inte jag fylld av energi? Har jag blivit tråkig? Var är min kreativitet? Jag tror att jag ser gamal och tråkig ut.
Jag kan inte bli yngre igen och "hitta min grej" o ägna mitt liv åt de. Jag vill inte leva ett vanligt liv jag vill skapa något helt incredible.
Är det bortskämt att tänka att man kan ju vara någon annanstans men jag är här. För det finns ju dom som har det värre right...?
Har jag inte varit förvirrad länge nog?
Allt är grått och alla är gråa och jag är tom. Men jag vet att det bara är upp till mig så var ska man börja?
Jag har inte gråtit sen Juni 2009. Bara nån tår till någon film och då har jag klämt ut den och hoppats på en flod. En gång hulkade jag till men då blev jag för glad över att jag nästan lyckades gråta så det gick inte. Jag har inte haft starka känslor för någon sen septermber.
Det är orättvist att jag så ofta måste känna mig ensam. Jag kanske inte har så mycket att komma med ändå. Men förut var jag helt säker på att jag hade de. Sen när jag var blyg och tog avstånd pga rädsla för många gånger så miste jag lixom något. Men jag vill tro att man blir smartare, mognare mer sig själv med tiden för man kan väl inte utvecklas baklänges?
Man får inte skylla på sin barndom och man får inte vara arg på sin familj. Men jag tror för mycket på att man får så mycket av dom vare sig man vill eller inte. Men jag vill ju bara vara jag. Vad de nu är.
Nu skriver jag allt o vet knappt vilka som läser den här bloggen men jag måste berätta för att kunna ta mig vidare. Jag är inte deppig jag bara undrar när jag ska känna en stark känsla igen och känna mig levande på riktigt.
Jag tittar inte folk i ögonen längre.
Man kan ha mål utan att veta alla mål man har. Man kanske kan dela upp dem i olika storlekar. Jag har mål både stora och små. Jag tar de små som de kommer dvs på vardagen så som "den här veckan ska jag jobba så här många pass och träna körkorts teori på förmiddagen" och sen kan man ha stora mål som "Jag ska spara pengar till att resa och vara borta flera månader" allt är mål i olika storlekar. Men de små målen brukar man inte hinna uppfatta typ. Så Du uppnår nog massor med mål som du bestämt som du inte riktigt hinner uppfatta att du gör.
Och man behöver inte skylla på familj och bakgrund på hur man är idag... men det kanske är en anledning och ett bidrag till hur man är idag, och om vissa saker i det förflutna inte hade hänt hade du kanske inte vart den söta glada roliga flummiga underbara Julia som du är idag. TÄNK PÅ DET!
Jag tror du kommer uppnå hur många som helst utav dina mål både stora OCH små! :)
Idag är mitt mål att fika och sen jobba. När jag kommer hem ska jag ha som mål att titta på en film! SMÅ MÅL ÄR MYSIGA!
Kram på dig sköna snigel höna! <3
De där var uppmuntrande Lina. De är ju så jag oxå tänker o vill tänka helst hela tiden men önskar att jag gjorde mer ändå eller kände att jag är påväg nånstans.. O träffa mer nya människor att skapa saker med. Eller nått. Iaf var de uppmuntrande! Puss vi ses på lördag hihi <3
vilken kompis du har, lika klok som du ju=)
Klart de är ju min Lina :)
den bästa aha-upplevelsen jag någonsin fått var när jag på riktigt insåg att vi är så många som helt enkelt har så höga förväntningar på oss själva och vad vi vill ha ut av livet att vi glömmer att faktiskt leva det här och nu. som lina sa, hennes mål för dagen är att fika, klockrent ju! paradoxalt kanske, men det är när man börjar se det lilla i det stora som man börjar känna sig allmänt tillfreds. numera söker jag inte längre de fantastiska kickarna på samma sätt, det räcker med att vara "förnöjd för det mesta". hur trist det än må låta så är det precis så jag vill ha det idag, bara ta dagen som den kommer och inte ha så enorma behov av fullständigt omtumlande upplevelser hela tiden.
tycker du ska hitta en terapeut, det är jätteskönt att gå och prata med en utomstående och få konkreta tips på hur man kan omvända dessa tankar i sin vardag! ta ditt eget dåligmående på allvar, du behöver inte känna såhär..
http://ttt-truth.blogspot.com/2010/03/fredagstrottheten-foll-som-ett-javla.html
tyckte mycket av det hon skrev i det här inlägget lät som dina funderingar. och vad vill jag säga med det då? att du inte är ensam antar jag. kram
